Awest

Regnet sänker sig ned tungt ur den mörkgråa januarihimlen; det faller inte ned, som det kan göra en dag i mitten av augusti, utan det liksom häver sig ned precis som man själv häver sig fram under dessa dagar. Vädret sätter dock inte alls ensamt den kolossalt tråkiga prägeln på den aktuella perioden. Den sedvanligt sega övergången från ett år fullt av minnen; ett år med substans, till ett nytt där ännu ingen sinnesstämning skapats, bidrar även den till en oerhörd tristess. Mer sömn kan inte öka ens energi, som i denna månad är näst intill obefintlig. Detta beror förstås på det till synes eviga mörker som placerar sig över norden likt en förbannelse varje vinter. Det är svårt att finna någonting, om bara en känsla, att se fram emot dessa dagar. Framför en ligger bara kyla och mörker som tvingar oss att söka skydd inomhus; som berövar oss på vår chans till frisk luft. Om somrarna lockas vi ständigt ut i det fria av solen och de ljumma brisarna, av vattnet och dofterna, av känslan av att allting lever och frodas; att det kan hända vad som helst som man vill vara med om. Man skiner ofta själv ikapp med solen. Denna tid i januari blir den omtalade "bubblan" alla omsluts av väldigt tydlig. Eller. Eller så är det bara en typisk tisdag. Veckans tråkigaste dag. ...